Min Lisa

Den coolaste katten i kvarteret bor hemma hos oss. Min älskade Lisan. Kompisen som står vid min sida i vått och torrt, och som aldrig försökt fylla ett tomrum utan som skapat sig en egen plats i vårt hem och i våra hjärtan. Denna morgon fick båda killarna klappa och dutta med henne innan hon begav sig ut på äventyr, något som jag vet att hon tycker är lite jobbigt, till och med mycket, för hon har varit väldigt rädd för barnen. Ända tills nu, de senaste dagarna. Hon vill våga släppa dem nära och de är förstummade och tacksamma. Och försiktiga. Hon liksom lär dem hur hon vill bli bemött. Denna varelse inspirerar mig så oerhört med sitt sätt att hantera livet. Sitt sätt att samla mod, att utmana sig själv, att sätta gränser och att tänja på dem. På hennes villkor. När vi adopterade henne i vintras så tänkte jag mest att jag räddade en katt från att dö, inte att jag faktiskt skulle få en vän för livet. Hon är vuxen, säkert 6-7 år gammal, hon är påtagligt rädd för fötter och snabba rörelser, hon har nog varit med om en del, saker jag aldrig kommer att veta något om. Hon bär sin historia så värdigt, hon är så kärleksfull och så älskvärd. Som om hon bara har längtat hem och nu har hon äntligen hittat hit. Hem. Hem till oss. Till en full matskål och klappar och kel, till en filt i fotöljen i sovrummet och till en vän. Vad jag tycker att hon är klok och fin och vacker. Och så prålig hon blir när jag talar om det för henne.