Ödets ironi?

Satan i gatan, vilken dag vi har haft här i vårt villavillerkullehus. Ja, jag kan inte riktigt fatta det.

För om man säger så här, jag har varit båtänka de senaste veckorna, så ljuger jag faktiskt inte. Eller ens överdriver. Min man älskar sin båt mer än mig. Kanske för att båten inte vaknar upp halv 6 varenda morgon med "övertrött bitterfitta" stämplat i pannan. Så, han har kokat kaffe åt mig, hälsat artigt på barnen och sen försvunnit till andra sidan gatan för att återkomma till husets larm och kaos lagom till midnatt.
Om man säger så här, jag har inte varit nöjd med situationen. Nej fan, det har jag inte. Jag har morrat och svurit och hotat med än det ena, än det andra. Ja, om man säger så, så är det snarast en underdrift.

Våra älskade små barn är lika vilda som de är galna som de är tokiga. Och bestämda. I otakt. Det vill säga, det den ena går med på protesterar den andre vilt emot. HEEELA TIDEN!! Och då gråter jag. Och då klappar E mig på kinden och viskar med ömmaste rösten: "min lilla mamma, min lilla, lilla mamma..." Och så kramar de mig och så pussar de mig och så inser jag att de bara är ett respektive tre, hur ska detta sluta??? Några paniktårar till och så börjar vi om igen.

Men denna dagen alltså. Det började med gråt och tandagnisslan, E kom in till oss och grät att han ville sova, och jag tänkte varför gör du inte det då, unge, men det ville han inte. För den stackars varelsen befinner sig i en sådan livskris att jag aldrig sett på maken. Vill-Vill inte till precis allting. Ibland kan han till och med skratta åt sig själv. Älskade, älskade lilla spöke.... Ja, ja, det var inte annat att göra än att stå upp. Klockan var inte ens 6 och alla var sura. Vid tio låg vi i sängen, bröderna Bus och jag, för att vila middag. De var så trötta, så trötta och jag tänkte att om jag bara kunde få dem att vila en liten, liten stund så skulle vi baka bullar sen och gå ut och ha en fantastisk eftermiddag tillsammans, leka och titta på roliga saker och bara älska varandra sådär fint som på film.

De vaknade med ett illvröl, först den lille som väckte den store med ett skri som växte i takt med min panik i magen. Inte som jag planerat eller tänkt. Vi bakade bullar, sugarpuffs hette de och jag försökte engagera E i det hela, han ville inte hjälpa till förrän allt var färdigt och då gick världen under i en halvtimma. Vi tog oss tillbaka till livet, åt massa lunch och bullar och vid 12 tänkte jag att en promenad vore uppfriskande. Kvart i fyra var vi klädda och överens om att denna gången går vi ut. Inte några ska bara, inte klädda i pappans stövlar, bara helt vanligt, gå en liten promenad. Med dubbelvagn. Vi kom ut. Vagnen var det sista stället i världen V ville vara på och han skrek tills han nästan spydde. Oh joy.

Mitt i allt det här tappade jag mitt förstånd. Puts väck. Näpp, tänkte jag, nu skiter jag i det här, nu åker vi till Torp och väl där ska jag skämma bort mig med saker jag inte behöver och inte har råd med. Vi åker nu! Och det gjorde vi!  Och så susade vi iväg i mammabilen, barnen tog sig en stärkande vilopaus och jag var helt tagen av min beslutsamhet! Tjihoo liksom!

Enda stunden E var lugn där inne var när han satt och petade näsan till hälften gömd bakom en påse, resten av tiden var det håll i hatten-varning. Jag var så bestämd bara, jag tänkte att nu ska jag göra det här och drog in ungarna på Kicks, för om någon behöver sig en liten kick så är det jag. Två tröjor till barnen, en tur in för att prova ett par jeans eftersom det enda paret jag har som passar har gått sönder, jag fastnade i ett par som var av för liten storlek, fick nästan inte av dem, V grät och E försökte klättra ur kundvagnen. Jag ville bara skrika. Men, det gjorde jag inte utan vi åkte hem istället.
Hemma i vår skyddade verkstad gick jag igenom dagens fynd, och att jag inte skrattade mig halvt fördärvad! Tröjorna till barnen var den ena för stor, den andra för liten i storleken, läppstiften som jag köpt till mig själv var ljusrosa och mascaran vattenfast. Böckerna jag skulle ha hade de inte och vänta nu, har jag någonsin haft ljusrosa läppstift??? Vad har jag tänkt? Nej, just det, det har jag nog inte. Jag har bara gjort. Hållit andan och hoppats på det bästa. Blev inte så. Men om någon vill ha ljusrosa läppstift eller badsäker mascara så får ni väl säga till, för det vill inte jag. Det enda jag kunde använda efter en två timmar lång shoppingtur var ett paket bomullsrondeller!!!

Denna dagen-ett liv.