Något jag inte har kunnat bli klok över är vad jag tycker om att motorvägen går precis utanför våra fönster. Vissa dagar har jag varit oerhört praktisk och tänkt att det är helt ok, den hörs ju lite men å andra sidan har vi nära till världen och världen till oss. Jag kan sitta och lyssna och tycka att det är vilsamt, här är människor på väg men jag, jag är hemma.
Andra dagar har jag fått blinka bort tårarna när jag tänkt på hur tyst och vilsamt det var på stället vi bodde förut, det har känts som om långtradarna kört rakt genom mitt huvud och jag har maniskt googlat bullerplank och bullerskador. Till och med skyllt trotset på bullret.... Men E har ju varit precis lika vild och vacker på tysta ställen så det håller nog inte. Flykt, flykt...

Men idag har vi varit ute i trädgården hela dagen och jag har inte ens tänkt på det. Inte vägt plus mot minus, inte stört mig eller hittat ursäkter och skrivit bra-listor i mitt huvud. Det är här vi bor, och jag gillar det. Punkt.

Kanske behöver man ett sorgeår även när det gäller förändring. När det gäller att flytta på sig så drastiskt som vi har gjort. Snart, om bara några dagar, är det ett år sen vi flyttade. Och jag tror att vi alla mer och mer börjar känna att vi flyttade inte bort. Vi flyttade hem. Mitt emellan havet och E6. Mitt emellan himmel och helvete. Bättre kan man ju inte ha det egentligen.