Mirakel

Har fått nackspärr. Ja, det är inte mirakulöst på något sätt faktiskt, kanske kan man säga att det är lite av ett under att jag kunnat mota bort den med pur vilja så här länge. Nej, miraklet skedde tidigare idag, lite innan middagen.

Vi tar det från början.

I morse, när solen sken in i villa upp och ner, då sa mannen så här: "Vet du vad jag vill göra idag?"
Han hade en värme och en kärlek i den vackra rösten som skickade mysrysningar längs med hela ryggraden på mig och jag tänkte att nu, nu säger han fantastiska saker om att skicka mig på vilohem eller shoppingtur MED barnvakt, eller kanske, kanske båda...? Nej, så verklighetsfrånvarande var jag inte. Men, det var något med rösten. Och blicken. Kärlek liksom. Som den kärlekstörstande lilla mops jag är så fladdrade jag med ögonfransarna, tittade ömsint på honom och sa: "Neeej..."

Väntan på svar kändes som en oändlighet.

Så säger karljävlen, att han vill åka båt. Men att han vet att E inte vill det för han gillar inte motorbrummet och V har ingen flytväst. Och jag, nej han antog att jag inte heller vill åka med.
Åka med? Jag vill bränna upp!!

Men det sa jag inte, för jag är mer uppfostrad och självuppoffrande än så. Blodet frös till is, jag blixtrade ilska och förbannelse med blicken och sa att det fick han ju självklart göra om han nu ville det. Om han nu kunde med det. Och det kunde han.

Cirka en halvtimma senare hade jag fått nackspärr.

Men han åkte båt ändå. E ville följa med, för gillar-gillarintebarometern hade svängt så V och jag lyssnade på Bamse och dansade i några timmar tills de andra behövde hämtas. Jag bytte några bajsblöjor också, busade i soffan och blev biten i tutten under tiden de var ute och njöt av havet och vågorna, allt tillsammans med min vän nackspärren.

Hämta, vara svår och otillgänglig, lida alldeles kopiöst mycket och vara MOR. Oj vad det var synd om mig. Egentligen var jobbet redan gjort, för så ont som jag har så hade jag mycket att spela på, liksom. Mannen var så glad, så upprymd och så tacksam när vi mötte dem vid båtplatsen, E var den vackraste lille solstrålen och jag fick hela tiden påminna mig om att inte ryckas med av deras leenden och snälla ord. Tills alldeles innan middagen. Då säger mannen så här:
"Jag kan lägga barnen i kväll. Båda två. "
Shit pommes, det var så oväntat, så konstigt, så overkligt. Jag frågade gång på gång om det var ok, om han skulle klara av det och han var lugn och körde ut mig ur huset för att jag skulle få gå en stärkande kvällspromenad.

Miraklet, att jag för första kvällen på 14 månader inte nattar barn. Vilken trög, men jävligt fantastisk man jag har ändå! Tjihooo!