En mammas raseri

Vi har varit ensamma, ungarna och jag, i några dagar. Det brukar alltid funka, ibland mycket bra och ibland mycket dåligt. Men det funkar. Jag kan tycka att det är lite mysigt att få rå om dem alldeles själv och jag njuter verkligen av känslan att jag klarar av det. Haha, jag klarar av mina barn, tja, men det är inte alltid en självklarhet.

Så kom då gårdagen. E var på dagis och redan vid hämtningen kände jag de oroväckande vibbarna. Ungen är på tok för trött på tok för tidigt. Han sprang in i trädgårdar och skrek och betedde sig, jag väste hotfulla saker som "kom hit annars får du ingen bulle", "kom hit annars måste jag bära hem dig", osv. Det funkade väl inte så värst bra, men hem kom vi i alla fall till slut. Eftermiddagen var en katastrof och promenaden med vovven som brukar ta tjugo minuter tog en timma och en kvart. Gud i himmelen säger jag bara. Ja, det finns inga ord som kan beskriva det helt enkelt. Middag var ju då inte att tänka på, det fick bli enkel kvällsmat med kokt ägg och macka. Under detta kulinariska magplask fick jag ett totalt nervsammanbrott och ilskan bara bubblade i blodet, och vad gör jag då? Jo, jag slänger en hushållsost i golvet.

Mamman får ett utbrott, slänger en hushållsost i golvet.

Det sa fjopp. Inte alls särskilt effektfullt, mest ledde det till att mina älskade små skrattade bubbliga skratt och jag fick bita mig i tungan för att inte säga allt fult som jag tänkte. För jag var så arg, så arg. Och det enda jag kunde åstadkomma var en oststuds. Med fjopp.