JUL!!!

Snart, snart är det jul igen. Det känns som igår och en evighet sen vi firade tidernas mest eländiga julafton med öroninflammationer och feber och ett positivt graviditetstest som slog ner som en meteorit i vår värld och lasagne till julmiddag för det var det enda som barnen ville äta. Jag hade pyntat och myst runt i veckor här i vårt vackra hem, allt för att julen skulle bli så fin som möjligt och så blev det lite platt fall när det väl kom till kritan.

Men i år. Bebisen är här, E frågar varje dag hur många dagar det är kvar till julaftonen, i år ska det mysas hela december tänker jag. Vi går all in. Men på vårt sätt. Det ligger högar av pynt i vrårna och den som känner för det kan liksom bara ta för sig. Julen ska vara kreativ, kärleksfull, tillåtande och glädje.

Och med det hoppas jag att jag ska vakna till en ny mätning imorgon som säger att de mätte fel. SD har backat hela vägen ut ur de svenska julstugorna. Gud vad jag hoppas det. För det kan inte vara sant att vi har ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen som är på uppgång mitt i julstökandet, givmildandet och lussekattsbakandet.

Vi lever bebisliv.

Det levs dygnet runt, amma, amma, prata, jollra, byta den där blöjan. Om och om igen. Natt som dag, och denna gången, denna gången gör jag det med stor värme och varsamhet. Sparar alla de små sekunderna och minuterna av bebislivet i hjärteburken och tänker att det här, det ska jag minnas tills håren trillar ur pannan på mig. När jag ser henne så ser jag E och V, de är så lika och de är så olika. Jag får uppleva tre små bebisar på en gång. Minnas. Samtidigt uppleva något helt nytt, hur de små storebröderna gosar och snuttar med den lilla. Att se värmen mellan dem, mina barn som älskar varandra helt oberoende av mig, det är bättre än alla julklappar i världen ( om du läser detta mannen, så betyder det inte att du går fri!!) och det är en känsla som rör något i mig som jag inte visste fanns. Glädje upphöjt i spagat. Kärlek som står som fyrverkerier ur hårrötterna på mig.

Jag tänker att den här gången slipper jag slita mig. Jag tänker sitta här och stirra mig blind på alla gropar och tjocka bebislår och dunhuvudet och de små, perfekta öronen. Tänker se hur de växer framför näsan på mig och jag vill inte missa en millimeter.

Och så var det november.

Barnet är fött.

Det var en flicka. Det var en vidunderlig glädje. Det var en enorm omställning. Det var en virvelvind av känslor.

Allt har gått så fort. Förlossningen gick fort, de tio första veckorna gick fort, killarna blev stora så fort. En dag går så fort. Jag hinner ibland inte borsta tänderna förrän det är kväll och då gör jag ändå ingenting egentligen. Ammar och jollrar med bebis och klappar katt och tappar hår över att Bröderna Bus har lagt in en galningväxel som jag inte visste fanns.

Ska försöka plocka upp bloggandet igen, i alla fall litegranna. Det måste ju inte vara allt eller inget överallt, hela tiden. Här inne i syberspejsen kanske jag kan få tillämpa mitt allra mest saknade: lagom.

Jag är någons bo.

Idag hände det. Jag blev överhettad. Efter några fantastiska dagar med sol och varmt väder. Jag trodde helt och fullt att det skulle gå bra, bara jag var utomhus, bara det blåste lite, bara jag drack mycket vatten.

Tji. På mig. För en stund efter lunch satt jag på badkarskanten med fötterna i iskallt vatten och lutade ryggen mot det svalkande kaklet. Det kändes som om jag höll på att brinna upp. Hela kroppen var i ett upproriskt tillstånd av villinte och allt kändes yrt och trött. Stapplande tog jag mig upp för trapporna och lade mig i sängen, somnade och sov i nästan två timmar. Nu börjar jag hitta tillbaka till mitt vanliga, ilskna, hormonella, höggravida jag, det är en superlyx att ha en altan med stort parasoll att smälta under! Här sitter jag och tittar på båtarna och alla som kvällspromenerar förbi, tittar på potatisen som blommar och tänker att oj vad jag borde vattna men det kommer jag inte att göra. Snart ska jag gå in och somna i soffan istället. Och hoppas att sommaren gör ett uppehåll i några dagar. Med början i natt. Jag har svettats så att det räcker för flera år framöver. Jordgubbarna och svalorna kan få stanna men snälla, snälla ge mig 13 grader och blåst!!!

Svalungar

Att sitta i båten en torsdag eftermiddag och dricka kaffe. Vi hade tänkt att göra det, premiärsova allihop, men himlen var vackert grå och luften mättad av duggregnsdroppar och ruggigt kall. Så vi struntade i det. Baxade ner hunden i sittbrunnen, förväntade oss ett nervöst sammanbrott från henne men det kom aldrig. Istället lade hon sig tillrätta som en liten pälshög invid mina svullna fötter och somnade. Helt plötsligt kändes spontanövernattningar inte alls särskilt långt borta, men inte så nära så att det skulle bli i natt. Barnen var lite besvikna, de ville mysa med chips och film bland filtar i ruffen. Somna tätt. Jag hoppas på bättre väder och vänliga fogar så att jag kan vara med, komma mig ombord och i land. Det vore så mysigt, så mysigt.

När vi kom hem såg vi att svalungarnas små, små äggskal låg spridda över grusgången utanför dörren. Alltså har vi bebisar i huset, eller i alla fall under samma tak. Fantastiskt! De må vara dåliga för huset, de där svalbona men jag älskar de vackra och lekfulla fåglarna som tjattrar så vackert för oss och visar sina luftkonster. Jag tröttnar aldrig och önskade mig svalor när vi bodde i Skåne men där hade vi aldrig några. Nu har vi återkommande sommargäster, för tredje året i rad. Kanske har de bott här längre än oss.

Krig utbryter i rummet intill. Det gapas och grinas och skriks. Jag skyndar mig, gapar in till de små att de ska sluta och vara vänner, jag skyndar mig långsamt men ändå. Vad kan det ta, långsam skyndning mellan kök och vardagsrum? Några sekunder tippar jag på. Precis innan jag kan se dem vrålar jag: "SLUUUUUUTAAAA BRÅÅÅÅÅÅKAAAAAA!!!!!!!!"
Så kikar jag in runt hörnet, och vad ser jag? Jo, två små lintottar som sitter med armarna om varandra i soffan och skrattar och viskar. "Vi är vänner nu" förklarar den store och jag blinkar med ögonlocken och undrar vad som hänt. Konflikthantering a la Bröderna Bus verkar vara the shit!!!

Han kan cykla!! Min älskade, älskade unge kan cykla!!!

Det är en glädje utan gränser det här, han är så stolt och så lycklig, vi har gjort jordgubbstårta för att fira den stora segern och kvällen till ära blir det köttfärssås och spagetti.

Inte länge sen han var en liten skit med bedrifter därefter. Så plötsligt började de stora sakerna hända. Toaletten. Duka middagsbordet. Och nu cyklar han. Så stor han känns helt plötsligt, så fri i sin lilla kropp och sin stora ande, nu kan han ta cykeln och bara sticka om han känner för det, vi hinner inte med. Han cyklade varv efter varv här ute på parkeringen utanför huset, körde genom vattenpölar och kände vinden smeka hans kinder. Ingen av oss hann med. Inte jag, naturligtvis, och inte mannen heller.

Det bästa, det absolut, absolut bästa, var att han någon timma innan sa till mig:
Mamma, idag ska jag lära mig att cykla på en riktig cykel.

Och så gjorde han det. Bara bestämde sig och gjorde det. Vilken styrka!

Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är lika mycket värda. Det är så enkelt. Vi har alla olika historier, olika förutsättningar, olika möjligheter, men värdet är det samma. I dag skäms jag å en människas vägnar som inte vill förstå det när det gäller andra men som kräver förståelsen för sig själv. Hen är inte mindre värd för det, men det är så sorgligt med vuxen dumhet och inskränkthet. Sorgligt och skrämmande.

Så dagens inlägg handlar inte om den underbara midsommar som vi firade igår. Det handlar om att alla inte har möjlighet att sitta i ett alldeles för varmt kök med regnet smattrande utanför fönstret tillsammans med vänner och familjen, alla människor har inte möjlighet att äta sig mätta, att äta fantastiska oliver från Rhodos eller jordgubbar, söta och förföriskt röda. När jag lade mig i sängen i går kväll gjorde jag det trött och lycklig, med en utsikt över den vackraste av havsvikar och mannen jag älskar bredvid mig. I trygghet. Vi lever i trygghet. Jag kan inte ens föreställa sig hur det kan vara att leva eller ha levt i ett krigsdrabbat område. Det måste vara en mardröm bortom det allra värsta.

Brakstart på sommarlovet. En hostig, eländig sommarförkylning och nu, som extra krydda, ögoninfektion på båda pojkarna. Oh joy... Svåra, tråkiga dagar när ingen riktigt orkar någonting men samtidigt vill allt, när solen skiner och klätterträdet lockar men så fort någon har kommit högst upp så brakar humöret i en trötthetskavalkad av alla känslor. När kroppen inte lyder de små men frustrationen ska tas ut över mamman och pappan. Ja, då gäller det att ha is i magen, största tålamodet och massor av mutmaterial. Som jordgubbar. Glass. Välling. Spagetti.

Det är snart midsommar. Jag gissar på att vi kommer att sitta här på vår underbara altan och torka variga ögon och drömma om en midsommar som den vi hade nere i Skåne för en herrans massa år sedan. När solen sken och vännerna fyllde trädgården med skratt och massa god mat, när den store var ett och hans kompis ett och ett halvt och den lille inte fanns. Förra året regnade det. Året dessförinnan regnade det. Eller så var det bara kallt som skrutt.

Jag känner mig lite bortkopplad från världen. Inte avkopplad, utan bortkopplad. Efter veckor av ont, stillasittande och liggande känns verkligheten mycket längre bort än några steg utanför dörren. Konstigt, så snabbt man kan bli en egen ö. Som guppar och flyter mitt i ett världshav.

Min älskade man gör så gott han kan och han gör det bra. Jag måste säga att vi gör så gott vi kan. Letar efter kärleken när den göms i högar av ovikt tvätt och stenar och sand. Plockar upp den, dammar av och gör så gott vi kan. Försöker att minnas vikten av pussar mitt i frukosten och skrivandet av inköpslistor. Vikten av att stanna upp och se varandra. Ta in. Välkomna in i hjärtat, om och om igen.

För när livet stannar upp på ena sidan av dubbelsängen gör det inte det på den andra. Men allt måste tas omhand, alla känslor, all frustration, all längtan och ilska över att det inte bara kan gå enligt planen. Planen, den satans planen. Min plan var en gång att inte ha någon. Och det har inte gått enligt den planen. Inte enligt några andra heller. Livet verkar hända, hela tiden. Oförutsägbart som det där havet.

Ljungskilare, se hit! Speciellt ni som har barn, eller ungdomar ska de väl räknas som men de beter sig fanimig som skitungar, som fått moppar som låter värre än motorvägen i rusningstrafik och som envist gasar sig fram och tillbaka i kurvan där vårt hus ligger. Prata med dessa barn/ungdomar om att i hus, där bor det oftast människor, och människor kanske inte alltid uppskattar gasande moppar som far fram och tillbaka 22.30 en måndagskväll. Eller en lördagskväll. Eller 00.50. Eller när fan som helst.

V blev precis så rädd att han ramlade ur sängen när en moppekille tryckte gasen i botten och körde så det rykte här utanför. Ja, det är min unge, han är 2 och han tycker att höga ljud är fasligt läskiga när de kommer plötsligt och utan förvarning. Som det gör när man sover gott om kvällen. Jag gick ut och stoppade killen och sa att han skulle sluta med det där. Men, men det var inte och jag har bara och så vidare och så vidare. En bil stannade, antagligen någon med anknytning till lille moppekillen, frågade vad det var som hände och försökte försvara ungdomarnas dåraktiga beteende med att "de kanske inte förstår att det stör". Om man inte har vett på att förstå att en moped med gasen i botten för väsen av sig, då är man inte redo att ha sådana transportmedel/leksaker. För om man utgår ifrån att människan som sitter på mopeden har en slags normalhörsel, ja då kan man faktiskt tänka sig att hen hör hur det låter. Och om man hör hur det låter, kan man då dra slutsatsen att andra människor också kan höra ljudet?? Kanske. Inte för att konsekvenstänkandet är fullt utvecklat förrän en person är i tjugoårsåldern eller hur det nu är. Men det skiter jag i. Lugna ner er för bövelen eller stick ut i skogen och riv av några kurvor där. Inte utanför mitt hus, hela kvällen tills nu. Det är inte ok. Och om föräldrar har åsikter om det, minns då när era små finniga, fjuniga älsklingar var riktigt små, sisådär ett, två år, inte hade orden att förklara vad de upplevde, inte hade det särskilt lätt att somna om men alldeles för lätt att vakna ett par gånger per kväll. Prata med era ungar om vanligt folkvett så ska jag fortsätta prata med V om att moppar inte är djävulen eller farliga om inte småglin med vanligt folkvett, så som att inse att människor bor i hus, kör dem.


Ilska go away, nu vill jag sova. Over and out.

Det råder sorg och oreda i själen.
Hur råder man bot på det? Jo, men vanligtvis hade jag gjort ordning. Vanligtvis hade jag städat tills jag somnade och fick sova en alldeles underbar, ostörd, drömlös, djup sömn. Men det går ju inte nu.
För fogarna. Dessa fogar, alltså. Jag har inte lust med dem längre.

Allt får bara vara. Jag ska försöka låta mig själv bara vara. I fred. I stillhet. Klappa katten. Heja på barnen som klättrar i syrenerna. Plantera om en blomma eller två. Sitta i solstolen och känna värme sprida sig i kroppen. Le åt de hungriga fågelungarnas gap och skrik i fågelholken uppe i berget.

Prinsessbröllop.

Det har jag ägnat större delen av dagen åt att förtränga. Vi for ut på havet istället. Lät barnen gå bananers i båten. Till slut somnade de, en i en koj, den andre tvärt på golvet. Sen åkte vi båt. Mest i tystnad, stilla tystnad. Jag hade en röst som talade till mig men varje gång jag försökte lyssna försvann den. Detta mysterium till undermedvetna. Mina armband plingeliplongade och jag kunde återigen inte låta bli att förundras över hur prålig jag har blivit. Det kommer med åldern, antar jag. Eller med graviditeterna. Pråligheten. Nagellack och armband.

E: Mamma, jag tycker du är gosig. För du har en sån väldigt tjock mage. Och den är mjuk. Och go.


Dagens finaste, finaste komplimang!!

Årets första riktiga sommarstörtskur har precis slutat ösa ner från mörka moln, solen tittar fram igen och det ryker från marken, den varma asfalten, från bergen och taken. Hagel ligger kvar i gräsmattan och jag är så tacksam för att jag inte behöver vattna i trädgården. Tungt och tråkigt. Nu vattnar jag barnen i badkaret istället, de var två riktigt lortiga små sommarungar, med sandlådesand mellan tårna och gräddrester från kalaset i går i håret. Njutning, att veta att de, om så bara för en kort stund, kommer att vara alldeles rena och rosiga och vattenvarma och lukta gott...

I dag har jag haft ont i fogarna, somnat i solen efter timmar av produktivitet i den samma, varit på barnkalas, ätit god, god tårta, gett efterlängtade kramar, köpt ett doftljus som doftar som en dröm, slängt de tröttaste barnen i västsverige i var sin säng, gett pussar och sagt att jag älskar dem.

Nu ska jag ta magen vår och gå och lägga oss.

Smällfylld av känslor och tankar och inspiration.

Grattis på födelsedagen till mig!

Idag är det min tur, fast det känns som om det varit min tur sen i fredags... En födelsedagshelg! Barnen var hos sin mormor och morfar, mannen och jag passade på att promenera med vovven, vila stackars, arma kroppen och åka en tur till Göteborg för lite mys i lugn och ro. Att få sitta och dricka en kaffe utan att bli avbruten är en sann lyx!! Att barnen har det så bra hos mormor och morfar och verkligen älskar att få vara där ibland gör ju hela skillnaden, så klart. Det är så nödvändigt för mig att få slappna av helt ibland och det kan jag göra när de är där för att jag vet att de vill inte vara någon annanstans just då. Ljuvligt!!

Dagen idag bjöd på den totala motsatsen till avslappning faktiskt, vi åkte till Liseberg! I år igen!
Att få gå på Liseberg med barn är ju bara det finaste och roligaste som finns! Vi har skrattat, skrattat och skrattat, åkt en massa roliga attraktioner i deras nya Kaninland för småttingar, ätit korv och glass. Jag måste säga att jag trodde aldrig att jag skulle kunna ha så roligt på Liseberg! Men en stund var rent magisk och det var när V visade sig vara för kort med en centimeter för att åka en liten bergbana. Han blev helt förstörd, grät och skrek och ville inte följa med mig ut. Jag letade efter något annat roligt för oss att titta på och så såg jag en livs levande Lisebergskanin som satt på någon slags ombyggd moped och vinkade. Vi begav oss dit och V slutade gråta och blev lite fnissig och förundrad över den gröna, lurviga jätten. Kaninen sträckte fram armarna mot V som genast kastade sig över i hens famn och lade sig tillrätta. Och där satt de, en grön kanin med min lille son i famnen, han kramade och vaggade och V var så trygg och avslappnad, det var helt magiskt. Jag var bara överflödig, hade ingenting där att göra egentligen för de hade det så fint tillsammans. Där och då övergick jag från att tycka att Liseberg var ett kul ställe för barn till att tycka att det nog är helt overkligt bra ändå. För mötet mellan en liten pojke och en kanin fick ta tid, fick bli på riktigt och gjorde ett verkligt avtryck i en tvåårings hjärta. Han fylldes av lugn, kärlek och glädje. Och att få se det, det är min bästa födelsedagspresent.

Allt som bygger broar till barns hjärtan, som inger ett barn med förtroende och trygghet, som möter ett barn med ovillkorlig kärlek om så för bara ett ögonblick, gör stordåd.

Det är de där oväntade mötena som gör mig lyckligast. De där som stämmer, som får hjärnan att rusa iväg och skaparlusten att bara bubbla.


När man finner en skatt. Precis så känns det. Som om jag hittat en mussla med en pärla i.

Därför känner jag mig glad. Så glad att jag planterade tomater och ryckte upp en herrans massa brännässlor ur något som en gång i tiden, kanske, kanske, har varit en rabatt. Så glad att jag inte ens reagerade med ett åh, nej, när jag såg att V hade torkat ansiktet i den nytvättade soffkudden efter middagen. Den är inte vit längre, den är orange. Vi åt köttfärssås och spagetti.
Och så är kvällen så vacker, varm och solig. Himlen är blå. Barnen sover. Mannen sover nog han med för han har varit ovanligt tyst en lång, lång stund nu. Katten är inne och myser med mig, hon förstår nog att jag med mina fogar inte ska bråka med nässlor i sådant som en gång, kanske, kanske skulle kunna ha varit en rabatt, hon har följt mig och mitt arbete och stånkande i trädgården och nu är hon vänlig och förstående. Väljer att ligga hos mig i soffan trots att dörren står på vid gavel och hela berget här utanför prasslar och lever. Det är kärlek.

Vi har rabarber. I mängder. De är stora och påminner mig om urskog. När vi var ute i trädgården tidigare i eftermiddags såg jag hur mina söner smög in bakom de stora, vackra bladen. Det tisslades och tasslades och jag kunde inte låta bli att gå fram och fråga vad det var de gjorde. Där satt de på var sin sten och tittade på mig med stora ögon och E sa: Mamma, vi har hittat en Hemlighet.
De har en Hemlighet bakom rabarbern. Jag blev tårögd och kände mig så rik och samtidigt så fattig. Det jag ser när jag tittar på alla rabarberstjälkarna är pajer och fylla frysen och sylta och safta. Att man faktiskt skulle kunna ge sig in i snåret och hitta en Hemlighet fanns inte i min värld. Jag såg bara prestation. De fann spänning och stilla vila.

Nu är jag klar med en sak och ska bara, bara skicka in det, till rätt adress och sen får jag förhoppningsvis ett diplom! Hepp!! Gud så skönt det skulle vara att få det där diplomet, att bli diplomerad, jag har faktiskt aldrig blivit diplomerad innan. Men diplomerad stress-och avspänningsterapeut låter så himla... vuxet. Jag har verkligen stretat och gnetat och plickat och plockat för att bli färdig med den här utbildningen. Det allra, allra mesta gjorde jag året mellan den första mammaledigheten och den andra. Min planering sprack dock med bara några månader och V föddes lite mitt i slutet. Att föda barn är ett giltigt skäl till frånvaro. Och att jag kanske blev lite sen med en inlämningsuppgift eller två. Nu är det gjort, äntligen och jag ska bara skicka in de fysiska bevisen!! Tjihoo!! Jag kan slå vad om att jag glömt något annat, någon liten, liten lapp som skulle skrivas eller något sånt löjligt men faktiskt, jag tänker ta ut segern i förskott och fira lite. Är något glömt får jag väl göra det och så fira igen. Så ettårsutbildningen som skulle vara färdig 2011 ser ut att bli färdig lagom till sommarlovet 2013!! Tjihoo igen!!