Promenad med hunden. Vinden viner i vassen, havet brusar, måsarna skriar. Det luktar gammal tång som spolats upp på stranden. Hunden blir helt vild av blåsten, hon älskar det. Sitter på trappan och luktar på världen. Spanar. Så söt, vårt lilla nervknippe. 

Katten sover som en stock i fåtöljen i sovrummet. Hon är lite mer kräsen när det gäller väder. 

Snart kommer barnen hem från dagis, jag ska packa ihop denna dags arbete och kan känna mig riktigt nöjd med att jag ändå hunnit med det jag inte trodde att jag ens skulle göra. Jag har gjort mitt, plus femtio pizzabullar som ska serveras på olika kalas här framöver. Nu är det födelsedagsveckan i det här huset. Barn som fyller med några dagars mellanrum, kalas för småfolk, kalas för de vi räknar som familj. Det blir ett veckolångt firande, härligt och tröttande. Men när det är gjort är det gjort och mina små har blivit ett helt år äldre. 

I går vad en fin dag. Det var rätt vackert väder, solen sken och vi hittade lä från blåsten på ena sidan huset så vi hade litet mästerskap i att blåsa såpbubblor. Såpbubblor kan vara något av det vackraste jag vet, de sveper iväg ut över världen, dessa bubbliga bollar av ingenting mer än ett skimmer av färger. En av de absolut bästa delarna med att ha barn är att man får blåsa såpbubblor igen. Mängder av såpbubblor. Godis för själen.

Vid lunchtid dök mina föräldrar upp, de är numera mina föräldrar i andra hand och högt älskade morföräldrar i första hand. Barnen, som var lite trötta efter lunch i trädgården, blev helt galna av glädje och sen av ilska eftersom min mamma och jag tog oss en eftermiddag i Göteborg. Något som händer alltför sällan. Eftersom mina fogar inte fogar sig som fogar bör bär jag en oro att det kan komma en dag inom en snar framtid då jag inte kan röra mig så mycket alls och då gäller det ju att passa på. Nu. Så det gjorde vi för en gångs skull och det var så mysigt. Göteborg är så mysigt, jag trivs där så bra att jag nästan skulle vilja bo där. Vi handlade födelsedagspresenter till barnen och tittade i kulturtantsbutiker och drack kaffe innan vi vaggade vägen tillbaka till bilen.

Väl hemma satt E i soffan med en bok om rymden i knät. Och så började det. " Vet du vad den här planeten heter mamma? Vet du vad det här är mamma?" Nej, nej, nej och åter nej. Jag vet ingenting. Och ungen bara tindrade när han berättade om Mars och Jupiter och Vintergatan som ju är vår galax och solen och döende stjärnor och de stjärnor som föds, de föds ur gasmoln. Där satt jag, snart 33 år gammal, med hakan i knät och blev helt utklassad av den i familjen som snart ska fylla fyra. På en eftermiddag hade han lärt sig allt. Allt! Vilken ordning planeterna kommer i, vilka som har månar och vilka som har ringar runt sig. Ja, herregud. Jag undrar fortfarande vad det var som hände!

Gravidkrämpan från helvetet är här. Vadkramp. Skitbomber vad jag vill byta ut den mot lite halsbränna, lite huvudvärk, lite mer svettningar, hudbristningar, vad som helst nästan men inte vadkramp. I natt har jag fått gå runt, runt, runt i huset för att få musklerna att lugna ner sig och vilja sova tillsammans med mig igen. Det tog flera timmar. I dag är det jag som är monstret.

Har öppnat upp alla fönster. Det blåser en lätt vind genom huset och luften luktar salt och lack. Bruset från motorvägen blandas med slipljud från hamnplan. Presenningar som prasslar lite, måsarna som skriar. Jag måste få ut vintern. Vintern måste ut, ut ur mitt hus, ut ur mitt huvud. Det vill sig inte, jag fattar inte att dagarna har gått utan att träden har börjat knoppa sig på riktigt, utan att maskrosorna börjar visa sina ansikten, utan att gräsmattan har bytt färg från gult till grönt. Eller, gräsmattan. Den kan ju ha heldött eftersom vi är sämst på trädgårdsskötsel. Men ändå. Det går inte ihop i mitt huvud. Så därför har jag fortfarande mars. Och därför måste jag vädra, vädra, vädra ut vintern.

I mig bor en stor trötthet granne med barnet som vilar huvudet mot min mage där inne. En känslomässig trötthet, som jag inte har upplevt tidigare. Käppar i hjulen. Jag vill bara ligga på sängen och vara helt tom och känna hur någon vänder och vrider sig. Allt annat blir för mycket. Överväldigande. Ögonen vill bara sluta sig och hela min uppmärksamhet vänder sig inåt. Varje graviditet känns som en kamp för överlevnad. Min första var rent fysisk. Jag hade ont, ont, ont, var stor och havandeskapsförgiftad. Vilsen. Min andra var rent praktisk. Vad ska vi göra, hur ska vi bo, hur tänker vi nu, hur ska vi lösa det här. Tusen frågor som jag pepprade mannen och mig själv med. Ordnade. Flyttade. Utbildade mig.
Nu, nu handlar det om det känslomässiga. Alla tankar, all oro, kampen för att själv hinna med i svängarna. Att hitta balansen. Den inre och yttre, det blir en kamp när huden liksom saknas. När hormonerna så uppenbart har dansat åt ett helt annat håll än det jag hoppades på.

Denna bild alltså. Den är ju så rolig så jag vet inte vad. Jag hittade den i min dator när jag satt och tittade på fina bilder som jag tagit på mig och barnen, de älskar att ta bilder med datorn och se resultatet direkt, vi brukar tävla om vem som kan göra fulast grimas och sen, när de somnat, så sitter jag och tittar och blir alldeles varm och blödig. För de är ju så underbara, så vackra, så bäst. Och mitt i allt detta känslomässiga gotteri så dök den här bilden upp. När är den tagen??? Och vem i hela världen har bestämt sig för att spara den??? Jag kan faktiskt inte minnas att jag tagit bilder på mig själv och verkligen inte den här. Det måste vara datorn som sett sin chans att visa mig mitt rätta jag. För så här ser jag ut på insidan. Tror jag.

Bilden fick in på fejsbok naturligtvis, vem kan motstå liksom? Och reaktionerna har blivit de bästa någonsin. Inte något tjafs om hur vacker jag är eller hur söt eller fantastisk. Folk skrattar, precis som jag gjorde när jag såg fotot. Tänker kanske herregud. Vad har hänt med människan?

Det är de allra bästa komplimangerna och det jag gillar allra mest, det som är på riktigt. Inte för att jag inte kan ta till mig att jag är vacker men faktiskt, ärligt talat, vill jag inte vara det. Inte för någon annan än mig själv. Och när jag tänker vacker tänker jag helt andra saker än utseendet. Som när jag var på mödravården och barnmorskan sa herregud, så stor du är, vi måste mäta! Och vi mätte och jag var helt normalt stor men hon gav mig den fantastiska förklaringen att " det beror på att jag inte har någon direkt överkropp." Såklart att jag har en överkropp, annars hade ju bebisen fått hänga i en påse på magen, men jag är inte så lång och just nu är jag ett par ben, en badboll till mage och ett par tuttar som jag kan vila hakan på. Och så är det. Efter besöket där kände jag mig vacker. För jag kände mig verklig.

Så här bjuder jag på mig själv från min allra bästa sida. Tycker i alla fall jag själv. Och så datorn då. Och så Linda.

Vi har fått en kökssoffa. Och lite som ett helt nytt kök känns det som.

Vi har fått snuva. Och fått sova noll timmar i sträck i en vecka för att V är sämst på att vara förkyld.

Vi har fått solsken. Både i trädgården och i hjärtat. Lika värdefullt båda två, känner jag.

Jag har fått riktig, riktig foglossning.

Vi har fått kakinspiration, V och jag. Bakat finfina kakor som är alldeles för goda för någon som tycker att det kan vara värt att tröstäta litegranna. Försöker låta bli att baka mer på ett tag, men. Det vet ingen hur det kommer att gå.

Jag har fått en ny vän som väcker mig klockan 5 varje morgon. Som kvittrar så vackert utanför sovrumsfönstren och får mig att bli glad.

Jag har fått en insikt om vad som är viktigt. Som måsar. De är viktiga. Jag har saknat dem så mycket så att det inte finns ord för det. Men isen är borta och de är tillbaka och jag älskar´t. Lugn i hjärta och själen när de skriar och bajsar på alla bilar.

Jag har fått inspiration. Över lag. Och en blick som sa mer än tusen ord och det behövde jag.

Jag har fått en stund i en solstol på altanen idag.

Jag har fått tummen ur.

Lilla mannen har feber. Den kom igår kväll, han sov bredvid mig som en ångande liten varmvattensflaska med armarna om min hals. Gnydde och svettades. Stackars, stackars lilla skrutt.
Nu ligger han nerbäddad i sin säng, jag har precis smugit mig därifrån och snart lär jag höra ett jättevrål:
MAAAMMMAAAA!!!!!
För så låter det hela tiden när någon är sjuk. Eller någon vill visa något. Eller någon känner att det bara finns utrymme i denna världen för mamman att ta en tur till toan eller vika ihop några ynka strumpor.
MAAAMMMAAAA!!!!!
Det brukar fungera bra om jag bara får sova ifred. Då har jag i alla fall den stunden för mig själv, kan jag tänka. Men när natten och dagen smälter in i varandra i ett enda långt ta-hand-om-virrvarr, då blir jag så själatrött. Kroppstrött och själatrött. Det är svårt att älska så himmelens mycket. Tar så mycket plats i ett liv som har dagar och nätter som mäter precis lika långt som innan all kärlek slog till och knockade mig till marken. Och det är så svårt att prata om för det händer så lätt att människor ifrågasätter mängden kärlek och tid jag ger till barnen, vilket inte är det som det handlar om alls. Snarare tvärt om. Det handlar om balansen. Om livet som är mitt. Som jag måste ta mig tid till att leva.

Jamen, det var ju ändå nästan tio grader och vi tyckte att det kändes som sommar. I alla fall när vi stod här inne och tittade ut. Så vi gick till glasskiosken på andra sidan viken. Fast klockan bara var 11. Och trots att vi inte har ätit lunch, inte alls någonting mer än en massa god, god glass! Kall glass. Jag höll på att frysa ändalykten av mig på väg tillbaka men det var så värt det. Barnen var glada, alldeles tills V snubblade och slog munnen i, det kom lite, lite blod och massor med tårar. Men innan dess var det kalas. Vi var rebeller, på ett PippiLångstrump-aktigt sätt. Glass innan lunch, eller, som det riskerar att bli, glass till lunch. För vi åt så mycket.

Det är de små sakerna som gör det. Och det får gärna vara strössel på.