Å så snöar det. Blöt, läskig snö som smälter och bildar pölar utanför dörren och som förhoppningsvis hjälper till att smälta isen på viken och som kan ge lite väta till vår torra, gula gräsmatta. Underbart skitväder på något vis. Ungarna tittar på Pettson och Findus och jag virrar runt i köket och plockar fram saker och plockar bort saker och tänker på att varenda en av våra köksstolar är en fara då alla, precis alla, har gått sönder på något sätt. Det är bara en tidsfråga innan någon trillar rätt igenom sitsen på en av dem. Och då måste vi ha nya stolar. Och hämta kökssoffan hos mina föräldrar. Och fundera på vad vi egentligen vill göra med vårt kök. Men, än så länge har ingen gått sönder och därför kan vi skjuta detta på framtiden ännu ett litet, litet tag.
Ibland är det så skönt med icke-dagar. Med dagar som bara blir som de blir. I alla fall en liten stund. Jag måste röja upp här, tänker jag när jag nu ser mig omkring. Jag lever med en deadline och det tar sig uttryck i allting. Allting blir så apviktigt. Jag måste städa och organisera och fixa till allting och lösa allting-NU. För sen kommer sen och då kan det bli lite hur som helst. Men först blir det sommar.

Men allra först ska jag tömma diskmaskinen. Och ta itu med stressen över allt och sen göra det jag kan. Det jag orkar.

Byxkrisen är över.

Så, det var snabbt avklarat. Jeansångesten har släppt och jag har skaffat mig ett par nya, skitsnygga bralls som jag kan ha efter att bulan är ett minne blott ( I wish..) och som passar perfekt just nu. I Ljungskile ligger den underbara butiken Sprudla som har allt jag behöver och vill ha. Till exempel en röd- och vitprickig vattenkanna, något av det snyggaste jag har sett. Tyvärr faller den bara under etiketten "vill ha" och absolut inte under "behöver" så jag fick faktiskt hålla mig i skinnet. Det är något med vattenkannor som är så vackert tycker jag. Därför står det också tre stycken utanför altandörren, en på övervåningen och två här nere... Om ni har vägarna förbi Ljungskile så stanna för allt i världen, ta er ner till Sprudla och titta på allt vackert som finns där! Där finns också Linda som är en av de finaste jag vet. Inte är det konstigt att Sprudla är så bra när det är Linda som driver den!!

Jag hade ett par jeans som skulle vara hela, långa stora sommaren. Ett par som var perfekta. Lågt skurna, stretchiga, rätt snygga, bekväma, och som det fanns utrymme att växa i. Tänkte jag. För är det något jag med stort eftertryck avskyr så är det mammajeans med mudd. Blää. Mest för att jag under mina två tidigare graviditeter har växt ur mudden och den har liksom lagt sig som en skavande bilring under den gigantiska magen. Denna gången vågar jag vägra mammakläder. Tänkte jag.

Under en vecka har jag spräckt en klänning, ett par strumpbyxor och igår sprack jeansen. Mina bästa jeans. Och vad gör man då om man är lite gravid och lite känslig och fått höra att bebisen i alla fall måste komma på denna sidan våren så stor som jag är och det magiska datumet inte infaller förrän 31 augusti? Jo, man sätter sig i en garderob och gråter. Helt enligt konstens alla regler. Och blir hittad av mannen efter att man har varit borta en alldeles för lång stund, sittandes i en garderob. Med tårar och snor långt ner på halsen. Så klart.

Åh, jag har långt kvar av denna galenskapen och dessutom måste jag nu hitta ett fullgott alternativ till mina älskade brallor som jag av någon anledning förlitat mig på och haft som en tröstefilt mitt i allt annat kaos. Ingenting är riktigt som det borde vara i verkligheten känner jag och med den insikten tar jag lunch.

Utanför fönstret hör jag hur mannen och E pratar och snickrar. Jag vet inte riktigt vad de gör men de har hållit på i timmar där ute. Sågat och snickrat och pratat. En trappa upp vilar lilla V middag och vid mina fötter ligger Lisan troget, som alltid. Skulle något hända henne, skulle hon försvinna ur mitt liv så skulle jag känna mig halv, för där jag är, där är hon. Skänker mig lugn. Frid. Tar min oro och alla mina bekymmer. Hon bär mig.

Jag har ägnat hela morgonen, delar av den gångna natten och gårkvällen åt att planera, planera, planera. Jag vet ju nu hur det kan vara, både när det gäller graviditet och bebislivet, och det är så mycket jag vill hinna med innan, så mycket jag vill starta upp så att allt det braiga inte rinner ut i sanden eller ut i trötthetsdimman medan jag befinner mig där. Det är så mycket som jag vill ta tag i.
Snart är jag färdig med min stressterapeututbildning, håll i hatten, efter flera år av tragglande med saker som jag inte hann med då. När jag gick den, på riktigt. Eftersom V föddes mitt upp i allt ihop. Den kommer i alla fall att bli klar men jag vill mer. Vill komma igång med något som jag kan fortsätta med i liten skala när bebisen, om allt går som det ska, har kommit. För ljuvligt är det att ha barn som är så nära varandra i tid, men jag har liksom inte fått något gjort på fyra och ett halvt år och det kan kännas lite frustrerande ibland. Om jag bara hittar det där något, så att något finns där, kommer det att kännas så mycket bättre. Tror jag. Så jag fortsätter mitt sökande och om någon har fina idéer på till exempel ämnen som man kan ta upp i en stressa-av-grupp så dela gärna med er här!

Jo, men det här är varför jag går och går och aldrig kommer till dörren, eller letar och letar i huvudet men aldrig hittar hela vägen, det är för att hjärnan är en ostbåge. Det är hopplöst, jag tappar tråden hela tiden, som i detta blogginlägg. Vad var det jag skulle skriva egentligen? Tanken hade jag, men den försvann och jag blev sugen på ostbågar. Och lite filosofisk. Så jag tar en paus istället från mitt förvirrande virrvarr i hjärnan och dricker mitt te och tar mig några ostbågar.

Dagens finaste var när E och V tog varandra i händerna och gav sig ut på äventyr i skogen.
Mannen och jag bara tittade och förundrades. Dessa små, små människor som bara har varandra. Har funnit varandra, funnit tryggheten i att vara två. Just de två. De gick där på skogsstigen framför oss och sjöng och samlade magiska kottar som tydligen kan förvandla vuxna till svampar utan fötter och bilar till saker utan hjul, de bara gick där och skrattade och försökte låta bli att trampa på inbillade bajshögar.
Det var så underbart. Inspirerande. Och uttröttande.

De är hemma igen efter fyra dagar hos mormor och morfar. Det stökas och bråkas och skrattas och leks och dansas och tystnaden är ett minne blott.

Fick den märkligaste frågan och en släng av identitetsstress i morse vid frukostbordet. Så här lät det:
- Hur tänkte SF egentligen när de gjorde sitt program? Är det här för att det är påsklov?? Ellie???

Mhmm, mannen och jag pratade om att kanske gå på bio. Se the Hobbit. Men den visades bara 12.15 på dagen och det passade inte direkt oss. Och då, då börjar han att fråga MIG om hur de hade tänkt när de gjorde så!! Inte retoriskt, utan väntade sig svar och allt.

Här började dagens identitetsstress. För herregud, herregud, vem har jag blivit? Det har varit en pågående process i fyra år snart, det här med mödraskapet och mammarollen och jag har inte till 100 % ställt upp på föreställningarna om hur en mamma ska vara, hur en mamma ska tänka, känna och liksom äta upp resterna av den arma människa jag var innan. Jag är fortfarande samma, arma människa, har bara välsignats med det finaste man kan tänka sig, två underbara, underbara ungar. Men med dem kom inte några superpowers. Jag har inga magiska egenskaper. Jag kan inte läsa tankar. Knappt att jag kan höra mina egna. Jag kan inte hinna med allt på ingen tid och orka allt, hela tiden. Det. Går. Inte. Jag har provat, för det hör väl till antar jag, man måste testa om det verkligen är så att man kan allt som förväntas och nej, det kan jag inte. Jag vet inte var saker är. Jag har inga ögon i nacken. Jag har inte bättre taktik när det gäller småbarnslivet. Jag klagar inte för att kokettera utan för att faktiskt beklaga mig. För barnen är små vildingar, de är det, och jag skojar inte. Jag hinner inte städa allt som man borde, jag hinner inte och när jag säger det till min mamma så säger hon att det är säkert så fint ändå, men så kommer de hit och så är det som om en bomb exploderat. Jag har inte fått en släng av åh, så roligt att leka med bilar, det är såååå tråkigt och jag gör det helst inte. Jag vet inte hur man får bort komplicerade fläckar, jag kan inte magiskt sy barnkläder, jag är inte en vandrande kokbok och jag är inte världsbäst på att laga saker. Jag är inte det. Har aldrig varit. Och ändå är det en vedertagen sanning i vissa hörn av min värld. Att jag kan allt och vet allt. Gud vad det stressar mig. Krocken är liksom total, ska jag ihärdigt framhärda att jag är värdelös på allt detta så blir det ju så tråkigt för mig liksom, men det är ju precis lika tråkigt när förväntningarna inte stämmer överens med verkligheten. Då faller jag. Så vad gör jag? Jo, men jag försöker att lära mig. Jag försöker att memorera var saker och ting är, var de mest troligt kan vara. Tittar och memorerar i mannens verktygsgömmor. Jag försöker mig på saker som jag inte har lust med, som till exempel att bygga rymdraketer. Jag har hela familjens agenda nedklottrad i min egen för att jag inte ska glömma bort att påminna om saker som kan vara viktiga. Så som mannens vuxna barns födelsedagar. Små noteringar om namnsdagar. Jag sorterar strumpor. Samlar på recept.

Detta är inte jag. Inte i den utsträckning som tar uttryck just nu. Inte på det sätt som förväntas och som jag spelar med i. Jag är ju bara samma, skruttiga, förvirrade människa som jag var innan plus all världens kärlek i mitt hjärta plus två ungar. Här skulle det sitta fint med ett litet uppror känner jag.
Yttepyttelitet uppror. Men så gör ju inte mammor. Inte mammor inte. De bakar bullar.

Det är tyst. Alldeles, alldeles tyst. Mannen sitter bredvid mig i soffan och kliar sig i skägget. Jag rapar lammfärslimpa.

Barnen är hos sin mormor och morfar. Vi lämnade dem där tidigare idag, tillsammans med hunden. De har fått semester. Och det har också mina öron. Tyst, tyst, tyst. Ibland är det så skönt. Just nu är det det. Men imorgon vet jag att saknaden kommer, klumpen i magen, när jag fått sova en hel natt och tänker att Gud så skönt det är att vara utvilad, då kommer den stora saknaden. När jag längtar och längtar efter skriken och gapen och leksakerna som studsar nedför trappan och alla som inte hittar någonting och ska fråga mig om det, efter ljuden från barnprogram på tvn. Längtar och tycker att det är så skönt att få längta.

Vi hinner så mycket, mannen och jag, när det bara är vi. Vi har hunnit att äta glass, gå en liten promenad, prata om livet och titta på andra delen av porträttet av Bildt på tv. Jag har hunnit med att bli lite kär på nytt i mannen i mitt liv. Bli kär i ljudet av fingrarna genom skägget. Skönt att få hinna med att känna det, skönt att mina tankar får bryta igenom i tystnaden. För livet med barn innebär ett liv med en ljudmatta som bedövar och förvirrar. Jag älskar det mer än livet självt men måste få höra ingenting mer än de ljud mitt eget hjärta producerar ibland. Få höra vad hjärtat viskar.