Nu är jag hemma igen. Det känns. Senaste veckornas tumult har för ögonblicket lagt sig och jag sitter i soffan med mina damer, Lisan strax till vänster om mig och Pajen vid fötterna, och bara andas ut. Andas ut spänningshuvudvärk och trötthet som inte har att göra med mängd sömn jag fått. Trötthet som bottnar i så mycket annat.
Det har varit Malmö över dagen och Stockholm i tre dagar på mindre än en vecka. Det har varit oroliga barn som inte fattar varför jag försvinner för, jag som aldrig, aldrig är borta. Jag som alltid har min rumpa parkerad i denna lilla fördjupning i soffan när kvällen kommer, jag som alltid borstar tänder och sätter gränser och leker med tåg och kramar godnatt. Som alltid, alltid ligger i min säng när de kommer för att monstren har skrämts eller gommarna som värker när tänder tränger igenom. Nu har mannen burit huvudansvaret i en vecka, till och från, det har gått bra, de hyllar honom och bannar mig.

Men i kväll är det jag och Uffe. Ulf Lundell på Skavlan, det har stått i tidningar i en vecka att han ska vara med och jag är av en underlig anledning redan bänkad i soffan. Varför då? tänker jag förvånat, men jag kan inte ens förklara det för mig själv. Ulf Lundell. Jag har älskat och hatat honom så länge jag kan minnas. Läst, fnyst förmätet, läst, blivit berörd in i varje cell, lyssnat, återigen fnyst och frustat över hur hopplöst dåligt det är, lyssnat och blivit slagen till marken av den där karln. Eller karlns musik, då, kanske jag ska förtydliga. Ulf Lundell, denne legend, som framkallat den mest galna reaktion hos mig då jag såg honom promenera över Medborgarplatsen en gång. Jag grep tag i mitt sällskap och skrek, rätt ut i universum, "HERREGUUUD!!! Det är ULF LUNDELL!!!!!" Jag har fortfarande inte hämtat mig, var kom det ifrån liksom?? I vilken, förmörknad liten del av mig ligger den här och pyr? Jaa, människan är ett mysterium, inte minst för sig själv. För Ulf Lundell var jag bara totalstörig. Han gav mig en blick, svart som natten, vände om, och gick snabbt åt rakt motsatt håll.

Se där, jag som hade tänkt skriva om stressterapeuten och avspänningsmassage och min lillebror med det trasiga benet och min relation till Stockholm som blivit något den aldrig tidigare varit. Men det hinner jag inte nu, för Ulf tog över!! Människan är ett mysterium!

Jag är uppe sjukt sent. Sitter och filosoferar över alla finnar jag har fått på sistone, tänker på den underbara massagen jag startade dagen med och att alla måndagar, alltid borde få börja just så. Jag var så avslappnad att jag inte ens märkte att min egentrimmade lugg hade ställt sig tillrätta helt rakt upp och med denna frippa susade jag på cykeln genom samhället. När jag kom hem var jag så skön i sinnet att jag bara ryckte på mina avslappnade axlar och tänkte äh, skit samma. Jag gick runt i tröja, trosor och frillan som Gud glömde nästan hela dagen, tills vi inte kunde vara inne längre och då kunde vi inte heller vara ute för det regnade så, så att mannen fick se sin dröm gå i uppfyllelse och vi drog till Mellerud. Väl där åkte vi hem. Men vi var där, körde genom fantastiska Dalsland, så vackert och så sorgligt, jag blev alldeles blödig där jag satt och såg förfallna hus och träd som hösten färgat varma och röda.

Så bakade jag sirapslimpor. Som en riktig mamma. Sådär som jag aldrig i hela mitt liv kunde föreställa mig att jag skulle göra. Baka sirapslimpor. På ekologiskt mjöl. Så att jag vet vad barnen stoppar i sig.



Jo, jag svimmade en stund, jag gjorde det, och fick en liten personlighetskris. Men det är lugnt nu.

Nu sitter jag här mitt i mörkaste natten och väntar på att brödhelvetet ska svalna så att jag kan gå och lägga mig och sova i kanske en timme eller två innan det börjas med gny och monster och sova på mammas fötter. Vad jag älskar mina ungar. Och karln. Vad jag älskar detta livet. För det blir fan aldrig som man tänkt sig! Och hur spännande är inte det?

"Har du bloggat nåt då" frågade mannen.

Å, nej det har jag faktiskt inte. Förrän nu.

De senaste dagarna har jag bakat mina allra första limpor, en äppelkaka med frukt från trädgården som jag fick Nobelpriset för, jag har oroat mig lite mer och sovit lite mindre än vad nyttigt är, jag har därför inte gjort ett skvatt nyttigt eller för den delen vettigt. Jag har promenerat i regnet med en fin vän. Svurit över folk som kör som idioter. Och så har jag varit i skogen.

Andats lite.


Och när jag nu tittar på det så ser det inte så pjåkigt ut ändå. Gött!!

Alltså. Någon var i högform idag. Någon parkerade en röd bil i min arbetshörna och begick oreda.

Någon hade pillat upp snöret som omger min fina, vaddetnuäregentligen,

och gjort en installation med en vattenmugg.

Någon hade smugit in små bilar i varenda vrå i huset. Bland annat bakom ljusstaken

i fönstret. I min väska fann jag tre. En taxi, en brandbil och en ambulans.

Kände att jag var rustad till tänderna när jag stod i affären och försökte hitta plånkan.

Kan man betala i bilar? Trodde att någon hade smusslat plånkan ur väskan och ner i till exempel en 

stövel, så som hade skett i förrgår när mannen var borta och jag inte kunde hitta den.

Vi skulle handla och överraska pappan med tårta tyckte E. 

Men någon hade tömt min väska på det viktigaste och lagt det viktigaste i olika skor i hallen. 

Innan jag kom på det!!! Jag grinade och kände mig bestulen. Sen kände jag mig lite överlistad

och utspelad av någon, som tittat på mig hela tiden, vetat hela tiden och inte sagt något. Bara iakttagit 

min panikdans.

Jag stod för lördagsunderhållningen. Men det bjöd jag på.

Och om någon undrar så var det en citronklyfta som inte passade in i dvdn. Och alla mina krämer och toadutterier ligger nu under badkaret. Där Sigge Storspindel bor och skrämmer mig i mitt allra innersta med sin blotta närvaro. Mantrat jag upprepar för mig själv när jag är på toa: titta inte under badkaret, titta inte under badkaret, titta inte under badkaret. Tydligen var det roligt att rulla in saker där under som mamman skrek NÄÄJJ till.

I soffan sitter nu två små lintottar, en är, av sig själv, insmetad i smör och den andre kokosyoghurt. Köket efter frukosten var som en installation av stök och jag sitter nu ner och pustar innan jag tar tag i morgonens andra bytesrunda tillika tvagning. Pust. Pust. De tittar på Wall-E och jag hör hur den store förklarar för den lille om den lilla jooliga joboten och hjärtat sväller till en jättelik ballong i bröstet på mig. Jag kan inte förstå hur så små människor kan vara så stora? De når knappt en tvärhand över jorden ju! Mina små. Mina inte så små får jag kanske säga.

Mannen har varit borta över natten och det är han ibland. Och i smyg älskar jag det. I smyg. För det är så underbart att få längta lite och det är så underbart att få känna mig mammaduglig. Jag fixar vardagen även om jag är ensam. Här är duktiga-flickan-syndromet som värst tror jag, men åh vad jag gottar mig i att servera två lagade mål mat om dagen, hitta på saker, läsa sagor och mysproppa på i tid och evinnerlighet. Kanske är det en liten oro i mig att om något skulle hända så klarar jag mig och våra ungar ändå och det har jag liksom bevis på. Om några år är de så stora att det här kommer att vara kära, dyrbara minnen. De där helgerna, eller veckorna, som vi varit tillsammans, bara vi tre. När vi somnat i stora sängen tillsammans, bakat kakor och ätit så att sockerchocken varit total, gått promenader och hoppat i vattenpölar och hittat på konstiga sagor och gjort grimaser och skrattat tills vi kiknat. Ja, jag gottar mig i allt detta så mycket jag bara kan.

Nu ska jag rycka ut för E kom precis och sa att han hade stoppat filmen och stoppat in något annat, obestämt, i dvd-dpelaren... För även solen har ju sina fläckar. Inte kan det vara kalas och ballong hela tiden. Andas, andas. ...And go!

Jag tänker så. Att det nog var dags nu. Efter en massa, massa, massa år. Göra det där jag önskade. Det där jag önskar. Brinner för. Brinner mig upp i. Längtan och önskan har gjort mig till en sämre människa. Osäkrare, sorgsnare, som om något fattats mig och jag har varit den enda, enda som hållit mig från det jag verkligen vill. Att göra. Äntligen. Nu gör jag det. Följer mitt hjärta och längtan och allt det där. Redan, jag är bättre. Jag är modigare. Gladare. Mer öppen. För livet, för glädjen, för det som kommer min väg. Nu är det liksom min väg. Jag är på väg. Mot något. Men det är inte längre viktigt. För målet var, så här i efterhand, att börja. Och att våga.