här är den. I guess it´s here to stay.

En gång önskade jag mig Dave Grohls skägg, för jag tycker att det är så fint, ser så mjukt ut och säkert är himmelens bra att sitta och peta i när man funderar över synnerligen viktiga saker.

Men. Det var just hans skägg jag ville ha. Inget annat.

Nu. Har jag blivit med mustasch. Inte en hårig en, utan en fantastisk pigmentförändring som mina ongar har samlat ihop till under graviditeterna. Hormonella pigmentförändringar. De har smugit sig på, jag har anat en skugga och idag sa E det jag fruktat rätt ut bara. "Mamma, du haaj mustaas!"

Jippie!?

Vad det är somrigt just nu! Syrenerna blommar och doftar ända in i sovrummet, någon jävel står på hamnplan med sin plåtbåt som han tidigare i veckan körde på grund och försöker panka ut bucklorna. Det ekar hela vägen in i min hjärna. Alla är ute och promenerar och de femtontusen fönsterrutorna släpper inte igenom några solstrålar alls för all skit och allt salt som fastnat där under det gångna året. Tvätta fönster... hm, nej, det tilltalar inte mig riktigt. Dessutom är smutsen en alldeles förtjusande gardin, om vi inte kan se ut så borde det inte finnas någon som kan se in heller!

När jag vilade min kind mot en klippa på Smögen i lördags viskade den till mig att det är här du hör hemma. Nära det salta havet. Den sa ingenting om nära motorvägen.

Stilla

Ett av de vackraste ord jag vet. 

Må mitt liv få vara stilla, må jag få känna stilla lycka, uppleva den stilla kärleken, utbrista i ett stilla raseri. Var jag än har befunnit mig på denna jord rycker alltid rastlösheten mig i stortårna, det är farligt att få rötter, farligt att stanna för länge, farligt att leva för nära. Jag har alltid varit på väg.

Nu, i en tid av hopp och förtvivlan, i ett liv som inte har hunnit att bli mitt ännu, tänker jag att måtte mina stortår få lov att vara stilla. Så att jag också kan få vara det. Det räcker med myror hallen, jag behöver dem inte i benen. 

Mårran?

Någonting morrar i soffan när jag rör mig. Kanske är det råmpan som klagar, här ska inte vi sitta och dega ! När stunden av alldeles egen tid kommer till mig, den jag intensivt längtat efter, somnar jag nästan med nostippen i en kopp te framför tvn.

Vi gjorde torsdagsutflykt till badplats i denna värmen som råder, mina älskade söner älskar vatten precis lika mycket som jag och efter några timmars intensivt springande i vattenbrynet fick vi sätta barnen i bilen i bara blöjorna och väl hemma ville de bara gå och sova. Det händer aldrig. Jag menar ALDRIG!

Nu sover de alltså som små sötsaker och jag sitter här i en mårrande soffa, lovar den dyrt och heligt att det blir kreativt och fantastiskt imorgon. Alltid i morgon. För när soffan, eller råmpan, morrar åt en, då är det dags, banne mig!

I morgon, då alltså.

Att fatta beslut

som rör framtid väcker alla flyktmekanismer som finns i mig. Jag har idag köpt en hel kasse pocketböcker, gjort en lista på allt jag vill plantera i den galet ovårdade motorvägsträdgården, drömt mig en barnklädesbutik och flyttat om alla rum i huset. Ja, i huvudet då, inte på riktigt. Det hann jag inte på den lilla snutt med tid som blev över efter nattning.

Packa upp??

Nej, det passar inte in just nu, i denna verklighetsflyktiga villervalla.

Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vet en massa saker jag inte ska bli men det är inte samma sak som att veta åt vilket håll jag ska gå.

Nä!

Så önskar jag att jag kunde sagt när jag öppnade ögonen denna morgon i en rörig hotellsäng på Rhodos. Mannen, den lite större sonen, den lite mindre sonen, konstiga hotellakan och hotellfiltar. Och så jag. Och så skulle vi åka hem och solen sken och mina soleksem började kliande sprida sig från mellan de obefintliga tuttarna till nacke och rygg.Vi skulle åka hem. Men se, det ville inte jag. Jag ville stanna. Bli en liten grekisk ötant som odlar oliver och plockar tvättsvamp i skogen och bara äta yoghurt och bada. Bara lite till. En dag eller två. För jag hatar måste. Vi måste åka hem idag. Nej! Skriker treåringen i mig. Jag vill inte!

Några timmar senare satt jag på planet och nu, ytterligare timmar senare sitter jag i soffan med kurrande adoptivkatten vid fötterna och tänker att livet är allt gott ändå. Trots att jag inte är i Grekland och plockar svamp. Eller badar min arma mödrakropp i turkosblått medelhav. Jag sitter här och kliar mig på mina eksem och tuggar i mig det sista av sanden som fastnat mellan tänderna. I vår infisna soffa med mannen pulandes med något hopplöst projekt i källaren och sönerna så sött sovandes i sina alldeles egna sängar. Jag tar mig semester. På riktigt. I några timmar. De där timmarna mellan dröm och verklighet som jag ser alltför sällan och som också kan kallas egentid. Då det är för sent att göra någon nytta och för tidigt att stiga upp eftersom solen inte gått ner. En liten stund då jag inte måste någonting. Trots att jag verkligen, verkligen måste sova. Men, nä! Jag vill inte!!!