Kärlek

                                        Så här gott hade vi det i solen idag, lilla mannen och jag...
                                        Vi offrade den gamla lekhagen och gjorde staket till altanen
                                        och gissa om det blev fult, och gissa om jag är glad! Nu behöver
                                        jag inte ränna runt som en tok på jakt efter små glada ben med
                                        massa spring i!! Wihoo! Det var för övrigt det enda vettiga som
                                        hände idag, trots att det var "trädgårdsdag"... Mannen behövde
                                        limma ihop pinnar som skulle bli något alldeles fantastiskt bra.
                                        Till båten.
                                        Egentligen så gör det inget, för blommorna som jag skulle
                                        plantera, de har dött...

Något jag inte har kunnat bli klok över är vad jag tycker om att motorvägen går precis utanför våra fönster. Vissa dagar har jag varit oerhört praktisk och tänkt att det är helt ok, den hörs ju lite men å andra sidan har vi nära till världen och världen till oss. Jag kan sitta och lyssna och tycka att det är vilsamt, här är människor på väg men jag, jag är hemma.
Andra dagar har jag fått blinka bort tårarna när jag tänkt på hur tyst och vilsamt det var på stället vi bodde förut, det har känts som om långtradarna kört rakt genom mitt huvud och jag har maniskt googlat bullerplank och bullerskador. Till och med skyllt trotset på bullret.... Men E har ju varit precis lika vild och vacker på tysta ställen så det håller nog inte. Flykt, flykt...

Men idag har vi varit ute i trädgården hela dagen och jag har inte ens tänkt på det. Inte vägt plus mot minus, inte stört mig eller hittat ursäkter och skrivit bra-listor i mitt huvud. Det är här vi bor, och jag gillar det. Punkt.

Kanske behöver man ett sorgeår även när det gäller förändring. När det gäller att flytta på sig så drastiskt som vi har gjort. Snart, om bara några dagar, är det ett år sen vi flyttade. Och jag tror att vi alla mer och mer börjar känna att vi flyttade inte bort. Vi flyttade hem. Mitt emellan havet och E6. Mitt emellan himmel och helvete. Bättre kan man ju inte ha det egentligen.

Mirakel

Har fått nackspärr. Ja, det är inte mirakulöst på något sätt faktiskt, kanske kan man säga att det är lite av ett under att jag kunnat mota bort den med pur vilja så här länge. Nej, miraklet skedde tidigare idag, lite innan middagen.

Vi tar det från början.

I morse, när solen sken in i villa upp och ner, då sa mannen så här: "Vet du vad jag vill göra idag?"
Han hade en värme och en kärlek i den vackra rösten som skickade mysrysningar längs med hela ryggraden på mig och jag tänkte att nu, nu säger han fantastiska saker om att skicka mig på vilohem eller shoppingtur MED barnvakt, eller kanske, kanske båda...? Nej, så verklighetsfrånvarande var jag inte. Men, det var något med rösten. Och blicken. Kärlek liksom. Som den kärlekstörstande lilla mops jag är så fladdrade jag med ögonfransarna, tittade ömsint på honom och sa: "Neeej..."

Väntan på svar kändes som en oändlighet.

Så säger karljävlen, att han vill åka båt. Men att han vet att E inte vill det för han gillar inte motorbrummet och V har ingen flytväst. Och jag, nej han antog att jag inte heller vill åka med.
Åka med? Jag vill bränna upp!!

Men det sa jag inte, för jag är mer uppfostrad och självuppoffrande än så. Blodet frös till is, jag blixtrade ilska och förbannelse med blicken och sa att det fick han ju självklart göra om han nu ville det. Om han nu kunde med det. Och det kunde han.

Cirka en halvtimma senare hade jag fått nackspärr.

Men han åkte båt ändå. E ville följa med, för gillar-gillarintebarometern hade svängt så V och jag lyssnade på Bamse och dansade i några timmar tills de andra behövde hämtas. Jag bytte några bajsblöjor också, busade i soffan och blev biten i tutten under tiden de var ute och njöt av havet och vågorna, allt tillsammans med min vän nackspärren.

Hämta, vara svår och otillgänglig, lida alldeles kopiöst mycket och vara MOR. Oj vad det var synd om mig. Egentligen var jobbet redan gjort, för så ont som jag har så hade jag mycket att spela på, liksom. Mannen var så glad, så upprymd och så tacksam när vi mötte dem vid båtplatsen, E var den vackraste lille solstrålen och jag fick hela tiden påminna mig om att inte ryckas med av deras leenden och snälla ord. Tills alldeles innan middagen. Då säger mannen så här:
"Jag kan lägga barnen i kväll. Båda två. "
Shit pommes, det var så oväntat, så konstigt, så overkligt. Jag frågade gång på gång om det var ok, om han skulle klara av det och han var lugn och körde ut mig ur huset för att jag skulle få gå en stärkande kvällspromenad.

Miraklet, att jag för första kvällen på 14 månader inte nattar barn. Vilken trög, men jävligt fantastisk man jag har ändå! Tjihooo!

Ödets ironi?

Satan i gatan, vilken dag vi har haft här i vårt villavillerkullehus. Ja, jag kan inte riktigt fatta det.

För om man säger så här, jag har varit båtänka de senaste veckorna, så ljuger jag faktiskt inte. Eller ens överdriver. Min man älskar sin båt mer än mig. Kanske för att båten inte vaknar upp halv 6 varenda morgon med "övertrött bitterfitta" stämplat i pannan. Så, han har kokat kaffe åt mig, hälsat artigt på barnen och sen försvunnit till andra sidan gatan för att återkomma till husets larm och kaos lagom till midnatt.
Om man säger så här, jag har inte varit nöjd med situationen. Nej fan, det har jag inte. Jag har morrat och svurit och hotat med än det ena, än det andra. Ja, om man säger så, så är det snarast en underdrift.

Våra älskade små barn är lika vilda som de är galna som de är tokiga. Och bestämda. I otakt. Det vill säga, det den ena går med på protesterar den andre vilt emot. HEEELA TIDEN!! Och då gråter jag. Och då klappar E mig på kinden och viskar med ömmaste rösten: "min lilla mamma, min lilla, lilla mamma..." Och så kramar de mig och så pussar de mig och så inser jag att de bara är ett respektive tre, hur ska detta sluta??? Några paniktårar till och så börjar vi om igen.

Men denna dagen alltså. Det började med gråt och tandagnisslan, E kom in till oss och grät att han ville sova, och jag tänkte varför gör du inte det då, unge, men det ville han inte. För den stackars varelsen befinner sig i en sådan livskris att jag aldrig sett på maken. Vill-Vill inte till precis allting. Ibland kan han till och med skratta åt sig själv. Älskade, älskade lilla spöke.... Ja, ja, det var inte annat att göra än att stå upp. Klockan var inte ens 6 och alla var sura. Vid tio låg vi i sängen, bröderna Bus och jag, för att vila middag. De var så trötta, så trötta och jag tänkte att om jag bara kunde få dem att vila en liten, liten stund så skulle vi baka bullar sen och gå ut och ha en fantastisk eftermiddag tillsammans, leka och titta på roliga saker och bara älska varandra sådär fint som på film.

De vaknade med ett illvröl, först den lille som väckte den store med ett skri som växte i takt med min panik i magen. Inte som jag planerat eller tänkt. Vi bakade bullar, sugarpuffs hette de och jag försökte engagera E i det hela, han ville inte hjälpa till förrän allt var färdigt och då gick världen under i en halvtimma. Vi tog oss tillbaka till livet, åt massa lunch och bullar och vid 12 tänkte jag att en promenad vore uppfriskande. Kvart i fyra var vi klädda och överens om att denna gången går vi ut. Inte några ska bara, inte klädda i pappans stövlar, bara helt vanligt, gå en liten promenad. Med dubbelvagn. Vi kom ut. Vagnen var det sista stället i världen V ville vara på och han skrek tills han nästan spydde. Oh joy.

Mitt i allt det här tappade jag mitt förstånd. Puts väck. Näpp, tänkte jag, nu skiter jag i det här, nu åker vi till Torp och väl där ska jag skämma bort mig med saker jag inte behöver och inte har råd med. Vi åker nu! Och det gjorde vi!  Och så susade vi iväg i mammabilen, barnen tog sig en stärkande vilopaus och jag var helt tagen av min beslutsamhet! Tjihoo liksom!

Enda stunden E var lugn där inne var när han satt och petade näsan till hälften gömd bakom en påse, resten av tiden var det håll i hatten-varning. Jag var så bestämd bara, jag tänkte att nu ska jag göra det här och drog in ungarna på Kicks, för om någon behöver sig en liten kick så är det jag. Två tröjor till barnen, en tur in för att prova ett par jeans eftersom det enda paret jag har som passar har gått sönder, jag fastnade i ett par som var av för liten storlek, fick nästan inte av dem, V grät och E försökte klättra ur kundvagnen. Jag ville bara skrika. Men, det gjorde jag inte utan vi åkte hem istället.
Hemma i vår skyddade verkstad gick jag igenom dagens fynd, och att jag inte skrattade mig halvt fördärvad! Tröjorna till barnen var den ena för stor, den andra för liten i storleken, läppstiften som jag köpt till mig själv var ljusrosa och mascaran vattenfast. Böckerna jag skulle ha hade de inte och vänta nu, har jag någonsin haft ljusrosa läppstift??? Vad har jag tänkt? Nej, just det, det har jag nog inte. Jag har bara gjort. Hållit andan och hoppats på det bästa. Blev inte så. Men om någon vill ha ljusrosa läppstift eller badsäker mascara så får ni väl säga till, för det vill inte jag. Det enda jag kunde använda efter en två timmar lång shoppingtur var ett paket bomullsrondeller!!!

Denna dagen-ett liv.

                                                     här är den. I guess it´s here to stay.

En gång önskade jag mig Dave Grohls skägg, för jag tycker att det är så fint, ser så mjukt ut och säkert är himmelens bra att sitta och peta i när man funderar över synnerligen viktiga saker.

Men. Det var just hans skägg jag ville ha. Inget annat.

Nu. Har jag blivit med mustasch. Inte en hårig en, utan en fantastisk pigmentförändring som mina ongar har samlat ihop till under graviditeterna. Hormonella pigmentförändringar. De har smugit sig på, jag har anat en skugga och idag sa E det jag fruktat rätt ut bara. "Mamma, du haaj mustaas!"

Jippie!?

Vad det är somrigt just nu! Syrenerna blommar och doftar ända in i sovrummet, någon jävel står på hamnplan med sin plåtbåt som han tidigare i veckan körde på grund och försöker panka ut bucklorna. Det ekar hela vägen in i min hjärna. Alla är ute och promenerar och de femtontusen fönsterrutorna släpper inte igenom några solstrålar alls för all skit och allt salt som fastnat där under det gångna året. Tvätta fönster... hm, nej, det tilltalar inte mig riktigt. Dessutom är smutsen en alldeles förtjusande gardin, om vi inte kan se ut så borde det inte finnas någon som kan se in heller!

När jag vilade min kind mot en klippa på Smögen i lördags viskade den till mig att det är här du hör hemma. Nära det salta havet. Den sa ingenting om nära motorvägen.