Jag är någons bo.

Idag hände det. Jag blev överhettad. Efter några fantastiska dagar med sol och varmt väder. Jag trodde helt och fullt att det skulle gå bra, bara jag var utomhus, bara det blåste lite, bara jag drack mycket vatten.

Tji. På mig. För en stund efter lunch satt jag på badkarskanten med fötterna i iskallt vatten och lutade ryggen mot det svalkande kaklet. Det kändes som om jag höll på att brinna upp. Hela kroppen var i ett upproriskt tillstånd av villinte och allt kändes yrt och trött. Stapplande tog jag mig upp för trapporna och lade mig i sängen, somnade och sov i nästan två timmar. Nu börjar jag hitta tillbaka till mitt vanliga, ilskna, hormonella, höggravida jag, det är en superlyx att ha en altan med stort parasoll att smälta under! Här sitter jag och tittar på båtarna och alla som kvällspromenerar förbi, tittar på potatisen som blommar och tänker att oj vad jag borde vattna men det kommer jag inte att göra. Snart ska jag gå in och somna i soffan istället. Och hoppas att sommaren gör ett uppehåll i några dagar. Med början i natt. Jag har svettats så att det räcker för flera år framöver. Jordgubbarna och svalorna kan få stanna men snälla, snälla ge mig 13 grader och blåst!!!

Svalungar

Att sitta i båten en torsdag eftermiddag och dricka kaffe. Vi hade tänkt att göra det, premiärsova allihop, men himlen var vackert grå och luften mättad av duggregnsdroppar och ruggigt kall. Så vi struntade i det. Baxade ner hunden i sittbrunnen, förväntade oss ett nervöst sammanbrott från henne men det kom aldrig. Istället lade hon sig tillrätta som en liten pälshög invid mina svullna fötter och somnade. Helt plötsligt kändes spontanövernattningar inte alls särskilt långt borta, men inte så nära så att det skulle bli i natt. Barnen var lite besvikna, de ville mysa med chips och film bland filtar i ruffen. Somna tätt. Jag hoppas på bättre väder och vänliga fogar så att jag kan vara med, komma mig ombord och i land. Det vore så mysigt, så mysigt.

När vi kom hem såg vi att svalungarnas små, små äggskal låg spridda över grusgången utanför dörren. Alltså har vi bebisar i huset, eller i alla fall under samma tak. Fantastiskt! De må vara dåliga för huset, de där svalbona men jag älskar de vackra och lekfulla fåglarna som tjattrar så vackert för oss och visar sina luftkonster. Jag tröttnar aldrig och önskade mig svalor när vi bodde i Skåne men där hade vi aldrig några. Nu har vi återkommande sommargäster, för tredje året i rad. Kanske har de bott här längre än oss.

Krig utbryter i rummet intill. Det gapas och grinas och skriks. Jag skyndar mig, gapar in till de små att de ska sluta och vara vänner, jag skyndar mig långsamt men ändå. Vad kan det ta, långsam skyndning mellan kök och vardagsrum? Några sekunder tippar jag på. Precis innan jag kan se dem vrålar jag: "SLUUUUUUTAAAA BRÅÅÅÅÅÅKAAAAAA!!!!!!!!"
Så kikar jag in runt hörnet, och vad ser jag? Jo, två små lintottar som sitter med armarna om varandra i soffan och skrattar och viskar. "Vi är vänner nu" förklarar den store och jag blinkar med ögonlocken och undrar vad som hänt. Konflikthantering a la Bröderna Bus verkar vara the shit!!!

Han kan cykla!! Min älskade, älskade unge kan cykla!!!

Det är en glädje utan gränser det här, han är så stolt och så lycklig, vi har gjort jordgubbstårta för att fira den stora segern och kvällen till ära blir det köttfärssås och spagetti.

Inte länge sen han var en liten skit med bedrifter därefter. Så plötsligt började de stora sakerna hända. Toaletten. Duka middagsbordet. Och nu cyklar han. Så stor han känns helt plötsligt, så fri i sin lilla kropp och sin stora ande, nu kan han ta cykeln och bara sticka om han känner för det, vi hinner inte med. Han cyklade varv efter varv här ute på parkeringen utanför huset, körde genom vattenpölar och kände vinden smeka hans kinder. Ingen av oss hann med. Inte jag, naturligtvis, och inte mannen heller.

Det bästa, det absolut, absolut bästa, var att han någon timma innan sa till mig:
Mamma, idag ska jag lära mig att cykla på en riktig cykel.

Och så gjorde han det. Bara bestämde sig och gjorde det. Vilken styrka!

Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är lika mycket värda. Det är så enkelt. Vi har alla olika historier, olika förutsättningar, olika möjligheter, men värdet är det samma. I dag skäms jag å en människas vägnar som inte vill förstå det när det gäller andra men som kräver förståelsen för sig själv. Hen är inte mindre värd för det, men det är så sorgligt med vuxen dumhet och inskränkthet. Sorgligt och skrämmande.

Så dagens inlägg handlar inte om den underbara midsommar som vi firade igår. Det handlar om att alla inte har möjlighet att sitta i ett alldeles för varmt kök med regnet smattrande utanför fönstret tillsammans med vänner och familjen, alla människor har inte möjlighet att äta sig mätta, att äta fantastiska oliver från Rhodos eller jordgubbar, söta och förföriskt röda. När jag lade mig i sängen i går kväll gjorde jag det trött och lycklig, med en utsikt över den vackraste av havsvikar och mannen jag älskar bredvid mig. I trygghet. Vi lever i trygghet. Jag kan inte ens föreställa sig hur det kan vara att leva eller ha levt i ett krigsdrabbat område. Det måste vara en mardröm bortom det allra värsta.

Brakstart på sommarlovet. En hostig, eländig sommarförkylning och nu, som extra krydda, ögoninfektion på båda pojkarna. Oh joy... Svåra, tråkiga dagar när ingen riktigt orkar någonting men samtidigt vill allt, när solen skiner och klätterträdet lockar men så fort någon har kommit högst upp så brakar humöret i en trötthetskavalkad av alla känslor. När kroppen inte lyder de små men frustrationen ska tas ut över mamman och pappan. Ja, då gäller det att ha is i magen, största tålamodet och massor av mutmaterial. Som jordgubbar. Glass. Välling. Spagetti.

Det är snart midsommar. Jag gissar på att vi kommer att sitta här på vår underbara altan och torka variga ögon och drömma om en midsommar som den vi hade nere i Skåne för en herrans massa år sedan. När solen sken och vännerna fyllde trädgården med skratt och massa god mat, när den store var ett och hans kompis ett och ett halvt och den lille inte fanns. Förra året regnade det. Året dessförinnan regnade det. Eller så var det bara kallt som skrutt.