För en vecka sen nästan precis flyttade bröderna Bus in i sitt gemensamma rum. Det var spännande, efterlängtat och nytt. Allting var så stort för de båda små, det skapade en viss oro för tidigare har E haft eget rum och V bott med oss. Men nu skulle de alltså samsas på samma yta, både dag och natt.
I dag möblerade E om i köket, mitt framför näsorna på oss. Barnen ska sitta tillsammans, och vuxna tillsammans. E och V hamnade vid sidan om varandra och mannen och jag fick sitta mitt emot.
Jag får bevittna något alldeles magiskt, ett syskonskap som växer sig starkt och varmt, men puh för att vara mamma till två helt obegripligt sammansvetsade små typer som argumenterar brallorna av den bäste med en beundransvärd o-logik. Deras värld är deras, vi har inte tillgång till den. Men åh vad vi måste förhålla oss till den. För denna dag har varit deras, helt och hållet, så här långt och vi är bara åskådare. Till bus. Obegripligt, osannolikt, bus. Tur att vi har en timma mindre av denna dag för hur mysigt det än är, så kommer den att bli lååååång. Och vild.

Påsken. Nu är den här. Skulle kunna ha skrivit äntligen men det konstiga är att det känns som om julen var slut och över igår faktiskt. Kallt och eländigt har det varit men jag minns förra påsken, då gjorde vi en snögubbe i trädgården. Och så illa kan det väl ändå inte bli i år? I år hoppas jag på sol. Och en 15-20 grader. Det skulle sitta fint. Som sista påsken vi firade på Österlen innan vi flyttade, då var det varmt och helt underbart, jag var höggravid och svettades som en galning men åh, så drömsk jag känner mig när jag tänker på det! Sitta ute i en solstol. Jag gjorde ett försök tidigare idag, tänkte att det är ett bra ställe att arbeta på, vår altan. Men jag höll på att förfrysas och fick gå in igen. Tanken fanns där dock, och det är ju tanken som räknas!

Nu är jag inte höggravid men lite lagom sådär, något ett proffs hade kunnat ana om hen hade öppnat vårt skafferi. Nu var det inget proffs som öppnade det förut, det var mannen och han radade snabbt upp bevismaterialen på köksbordet. Herregud. Jag har köpt.... 6 påsar ostbågar. Mmm, jag skäms. Men det går inte att låta bli för det är så gott och skänker mig någon slags sjuk tillfredsställelse faktiskt. Det är trygghet helt plötsligt i att ha hela skafferiet fullt av ostbågar. 6 PÅSAR!!!

Att vara gravid är lite som att bli kidnappad. Ingenting är riktigt som det tidigare var utan annorlunda. Hjärnan är annorlunda. Kroppen är en stor klump. Och magen skriker efter de märkligaste saker. Som lax, hovmästarsås och ostbågar. Och glass. Och ananas. Det upptar en stor, stor del av min vakna tid, faktiskt, det här med att tänka på mat. Det tänks och det tänks och så skickas jag iväg för att handla mjölk och så kommer jag hem med två fullproppade påsar med allehanda saker. Men jag läste någonstans att äter man mycket sött när man är gravid, då blir barnet sött. Så om jag äter mycket ostbågar, ananas och banan och hovmästarsås, då kanske barnet blir.... gult? En påskkyckling?

Det finns många anledningar till att skaffa sig en arbetsplats. Att låta hemmet vänta vackert och ge sig av till sitt. I dag, i mitt hem var listan lång över sådant som skulle göras och innan jag ens hann börja satte mannen igång med att bygga ihop två små fåtöljer som vi köpt till barnen. På Ikea.

När vi är på Ikea är han oftast rätt lugn, tittar och säger ååhh, aahh, det där var en smart lösning och så vidare. Men när vi betalat och kommer ut till bilen förvandlas han till ett monster. Ett monster som med sitt tjat och gnäll får hjärnan att sakta smälta. Att allt ska få plats, det är ju liksom en förutsättning för att man ska komma hem igen och detta är uppstarten till resten av hemskheterna. Diktatoriskt gapar han ut order efter order, som om jag inte fattar själv, som om jag vore helt blind. Här börjar det. Jag blir ilsk. Ett stilla krig utbryter.

När vi igår kom hem med en svartlackad säng till den lilla mannen så trodde jag först att hans hjärna hade exploderat. Han bara skrek rätt ut. Det gick att få honom lugn till slut och jag sa ingenting om de där små fåtöljerna som vi hade köpt till barnen. Jag gick och la mig.

När min dag nu skulle börja satte han alltså igång. Det tog kanske fem minuter innan det första:
"ELLIIIIIIE!" skriades ut. Hur allt slutade? Han fick gå en lång promenad och jag satt och skruvade och skruvade. Så nu ligger jag så ända in i backen efter med allt jag skulle göra och snart är det påsk. Och lov. Och barnen som är hemma. Gud vad jag älskar dem. Gud vad det skulle göra mig olycklig om  jag inte hade dem. Och Gud vad det skulle gjort gott för själen att ha en alldeles egen plats att sitta och fnula. Jag tror att jag är något på spåret här.

Ha! Det är rent otroligt, jag kan inte tro att det är sant men jag fick faktiskt sova till 5 innan barn kom trippande!! Eller trippande och trippande, V stod i sängen och skrek MAMMA!! så att det ekade över viken men vad gör väl det! Då var liksom hela natten gjord. Det är ett litet mirakel. Jag förväntar mig inget mer än kommande nätter av kaos men vilken present det var att få sova alldeles ostört i en hel drös med timmar! Underbart!!!

Nu händer det. Mannen är uppe med de små älskade ungarna och kommer när sagan är slut stoppa dem i var sin säng i samma rum, släcka lampan och säga godnatt. Vad som händer sen vet ingen.

Åh, all denna spänning i småbarnslivet, jag smäller snart av alltså. Jag minns när jag väntade på den där listan när jag gjorde inträdesprovet till skådespelarprogrammet i Göteborg, jag satt där på en middag och försökte överleva. Och när de sa att nu har listan kommit upp... Hjärtat gjorde volter och jag ville kräkas och gråta på en och samma gång. Det är samma nu, fast gånger tusen. Kommer de att klara det, att E klarar av ett eget rum det vet vi ju, han har ju sovit i sitt rum i två år innan vi nu gjorde sammanslagningen, men den lilla mannen, hur kommer det att gå för honom?? Kommer han att sakna sin mamma? Kommer han att somna över huvudtaget? Kommer han att acceptera att inte ligga tvärs över mitt huvud utan i sin säng, hela natten? Kommer vi att få springa i skytteltrafik mellan vårt sovrum och deras hela natten? Kommer jag att få sova alls? Stora, stora frågor som faktiskt betyder något för mig! Vem hade kunnat tro det? Ja, inte jag. Att det skulle bli så viktigt, att de skulle ta all plats i mitt hjärta hela, hela tiden, nästan all tanketid. Och nu gäller det då, somna eller inte?? Ja, det lär ju bli uppdateringar på detta, lita på det.

I övrigt så känner jag mig sådär lustfyllt vårglad just idag. Kanske har det att göra med att vårt projekt äntligen blev färdigt. Jag gick i alla fall upp i berget bakom vårt hus och började röja bland allt sly bara sådär när lunchen var uppäten och borttvättad från händer och väggar. Gick bananers med sekatören, bara kapade allt vad små pinnar heter. Det kändes så skönt. I år, mina vänner, i år ska det röjas i denna trädgården. Så att vi i alla fall kan få kalla det för trädgård och inte skogsdunge. I år ska det ske. Åh, det är så mycket som ska ske i år, men det måste ju börja någon gång. Och det börjar.... just nu.


För en trappa upp är det alldeles, alldeles tyst.

De magiska rörelserna inifrån- i dubbel bemärkelse- de har jag verkligen fått uppleva idag!

Det pysslas på olika håll i huset, ett rum målas och alldeles nyss avslutade bröderna Bus och jag ett riktigt påskteckningsrejs. E gjorde en målarrobot med fjädrar och juveler, V gick på pottan med guldsilkespapper som han använde som toapapper... Ja, det torkas kungligt här i kaptensvillan!