De magiska rörelserna inifrån- i dubbel bemärkelse- de har jag verkligen fått uppleva idag!

Det pysslas på olika håll i huset, ett rum målas och alldeles nyss avslutade bröderna Bus och jag ett riktigt påskteckningsrejs. E gjorde en målarrobot med fjädrar och juveler, V gick på pottan med guldsilkespapper som han använde som toapapper... Ja, det torkas kungligt här i kaptensvillan!

Har ett favoritprogram, kvällen som gör veckan liksom, och det är Hela England bakar. Gud så bra det är!! Mannen och jag sitter som fastklistrade, det är spännande, spännande att se folk stressa över jäsning och om ett bröd är färdiggräddat eller inte. Jag laddar upp, bäddar ner mig och katten i soffan, stänger av telefonen, skriar till mannen att nu, nu är det snart dags och bara myser. Då längtar jag inte ens efter solstolen och pocketboken i utomlandet.

Det där lugnet som lägger sig över världen när barnen busats iväg till dagis, det dagliga telefonsamtalet från min far är avklarat och arbetet fortfarande inte är påbörjat, det lugnet älskar jag.
Idag känns det som om jag vill stanna i den här stunden för alltid, bara kura ihop mig under en filt med en bunke ostbågar och protestera i tystnad mot snön och vinden. Jag vill gå i ide.

Eller svepas iväg till en varm strand, hällas ut i en solstol någonstans där vattnet är skimrande och varmt att doppa tårna i. Ligga där och tina, för jag tror faktiskt nästan att jag förfrusit mina blodådror. Så känns det. Som om hela kroppen är kall och stel och konstig, tankarna har fastnat och jag har både raggsockor och ylletofflor, kaka på kaka. More is more är liksom denna vinterns paroll.
Det blev inte bättre av att värmen i huset la av för några veckor sen. Den är ju tillbaka nu men de dagarna, tio stycken blev det, då vi frös dygnet runt, både ute och inne, gjorde att jag bara fick nog. Kroppen strejkar, jag vill inte frysa mer!! Jag vill inte ens gå ut, det är kallt om rumpan och täckbyxorna kan jag inte längre knäppa.


En tanke värmer. Det slår två hjärtan i mig. Stilla, stilla växer liv så som det ska när våren är på väg. Det är mitt säkraste vårtecken. Att jag inte längre kan knäppa byxorna.

Katten. 

Så fin hon är.

                                         

Jomen. Jag ska erkänna det, jag ska. Jag har blivit totalt kattokig. En galen kattant. Det har smugit sig på, jag har inte riktigt riktigt tagit det på allvar men igår stod det helt klart för mig. Jag köpte underbyxor med katter på. Ja. jag är trettiotvåochetthalvt och har underbyxor med katter på. Fick syn på dem i en butik och blev överlycklig, de var ju så fina, så fina. Precis som mina kattörhängen. Och kattnyckelringen. Lisa verkade nästan förnärmad när jag visade henne, och i det ögonblicket insåg jag att det har gått över en gräns. Jag har passerat en gräns och nu är det för sent att vända tillbaka. Jag köpte underkläder med katter på och det första jag gör när jag kommer hem är att visa upp dem för katten. Vad hon tyckte? Tja, hon verkade inte helt såld på idén.

Också kärlek.

Nej, nu är det dags tycker jag. Det har varit tyst alltför länge. Av helt fel anledningar. Jag tänkte ändra på det nu, skriva lite här då och då. Jag är inget vidare bra på att vara tyst. Och absolut inte när jag egentligen inte vill det.

Världen är inte densamma som när jag skrev sist. Den är kallare, råare, sorgligare. Jag tänker på det samhälle som mina söner ska växa upp i. Det gör mig sorgsen. Och förbannad. Heligt förbannad.
Mannen tycker att det är bra, jag glöder igen och jag känner det själv. Nu är inte tiden att sitta tyst och stilla vänta på förändring. Jag måste göra något.

Det har jag bestämt mig för. Nu ska jag göra något. Ett statement för mig själv. Det ska berättas mer om detta, det ska det verkligen men inte nu. Först ska jag göra det.

Jag vill berätta om något annat. Om vänskap som inte rostar. Om en kärlek som bor i mitt hjärta, om en vän som jag bär med mig överallt. Som har växt fast, som gör mig lycklig och ledsen på en och samma gång. Lycklig för att jag fått lära känna någon som henne, för att vi har fått växa ihop, för vi är så olika och lika på en och samma gång. För att hon är en häftig, varm, omtänksam och vacker människa. Ledsen för att jag inte kan få dela alla dagar med henne. För att hon finns så långt bort. Men ändå står mig så nära. Idag ringde hon och det spratt till av glädje i mitt hjärta när jag hörde hennes röst.
Jag vill bara säga till mig själv och till alla andra som kan behöva höra det, var rädd om vännerna. Om de som gör dig till en bättre människa. Som gör livet underbart. Lyssna nu på dig själv, E, prioritera rätt. Familjen, vännerna, resten av livet. Så ska jag göra. Från och med nu så ska jag ha det som mantra. Aldrig, aldrig se det som tidsödande eller viktigare att dammsuga eller vika tvätt eller jobba lite till. Glädjen först, resten sen. Så måste det vara, för att jag ska kunna hålla hjärtat varmt denna kalla, kalla marsmånad.


Therese, du bor i mitt hjärta.