Å så snöar det. Blöt, läskig snö som smälter och bildar pölar utanför dörren och som förhoppningsvis hjälper till att smälta isen på viken och som kan ge lite väta till vår torra, gula gräsmatta. Underbart skitväder på något vis. Ungarna tittar på Pettson och Findus och jag virrar runt i köket och plockar fram saker och plockar bort saker och tänker på att varenda en av våra köksstolar är en fara då alla, precis alla, har gått sönder på något sätt. Det är bara en tidsfråga innan någon trillar rätt igenom sitsen på en av dem. Och då måste vi ha nya stolar. Och hämta kökssoffan hos mina föräldrar. Och fundera på vad vi egentligen vill göra med vårt kök. Men, än så länge har ingen gått sönder och därför kan vi skjuta detta på framtiden ännu ett litet, litet tag.
Ibland är det så skönt med icke-dagar. Med dagar som bara blir som de blir. I alla fall en liten stund. Jag måste röja upp här, tänker jag när jag nu ser mig omkring. Jag lever med en deadline och det tar sig uttryck i allting. Allting blir så apviktigt. Jag måste städa och organisera och fixa till allting och lösa allting-NU. För sen kommer sen och då kan det bli lite hur som helst. Men först blir det sommar.

Men allra först ska jag tömma diskmaskinen. Och ta itu med stressen över allt och sen göra det jag kan. Det jag orkar.